mammasol.blogg.se

Jag har inte bloggat på ett tag. Faktiskt har det gått så långt att jag funderat på att helt sluta blogga, och detta enbart på grund av en kommentar jag fick. Jag väljer att publicera den rakt av, för att ni ska veta vad det är som tynger mig:

"Alltså Sol, jag hoppas innerligt att du har lärt dig den här gången. Lärt dig vad det innebär att bli mamma, det ansvar det medför att ta hand om ett litet liv. Du är otroligt talför i skrift och får det att låta så underbart och fantastiskt och trovärdigt. Du vet själv att du inte hade intresse för Emanuel. Sjuhuset försökte förmå dig att visa att du kunde ta ansvar men det var roligare att sitta och surfa på mobilen samtidigt som du skulle sondmata din egne lille son. Två dagar efter du var hemma från sjukhuset, utan barn och allt skulle du bli modell och lade allt krut på det. Ett besök blev det hos Emanuel och sen struntade du i det. Hur vore det om du höll dig till sanningen istället? Att du faktiskt inte var mogen att bli mamma?= Att det var roligare att spendera hela kommande sommaren på festivaler, droger och alkohol? Det vore så mycket bättre att du sa som det var och att du nu tror att du klarar det här mycket bättre den här gången. Dock är jag väldigt skeptisk... men för din skull, för Sebastians skull så hoppas jag innerligt att det går vägen. Allra helst för det nya lilla livets skull, att hon får en bra start i livet, får den kärlek och omvårdnad hon så väl behöver. Det finns så många trasiga barn här i världen och jag vill inte behöva se ännu ett."

Det gjorde så fruktansvärt ont att läsa den kommentaren att jag bara inte kunnat förmå mig att blogga. Jag har tänkt att om jag ska få såna kommentarer så är det inte värt det och att om folk dömer mig och mitt föräldraskap så kraftigt så kanske det är bäst att inte dela med mig av något alls. Dock har jag kommit till insikten ändå att det är min blogg och mitt beslut och att det inte är värt att låta en annan människa få förstöra min glädje i att få barn och få chansen att skriva om och dokumentera det.

Egentligen borde jag inte, men kan inte låta bli att kommentera lite av det personen skrev till mig. Hen skriver att jag hade noll intresse för min son. Det är inte sant. Jag fick en djup depression, jag fick problem med anknytningen, men det handlade aldrig om att jag inte hade intresse för Emanuel utan om att jag mådde så dåligt i mig själv och dessutom hade en pojkvän på den tiden som inte var bra för mig. Enbart på grund av det så valde jag att söka hjälp, få sömnmedicin och gå till kuratorn på sjukhuset. För att jag ville vara en bra mamma.

Personen skriver även om min sommar och om mina modelldrömmar. Och ja, där kan jag bara erkänna att tyvärr lider jag av bipolär sjukdom vilket på den tiden var omedicinerat och till följd av att förlora min son gick jag in i mitt livs första mani. Jag sov inte, åt inte, hjärnan gick på högvarv, fick för mig konstiga saker och kunde inte sitta still. Jag ser ju i efterhand att det är inte normalt med så många resor som vi gjorde den sommaren och att bränna så mycket pengar som jag gjorde, men det blev på något sätt följden av det som hände. Det personen skriver om att det enda jag brydde mig om var droger och alkohol är dock verkligen inte sant. Jag har aldrig varit någon storkonsument av alkohol, knappt ens gillat effekten av alkohol, och droger rörde jag inte över huvud taget. Att jag skulle gått på droger den sommaren är lögner tagna ur luften. Likaså är det lögn att jag bara hälsade på Emanuel en enda gång. Jag var där ganska ofta från början, innan jag tillslut var så nedbruten psykiskt (och då valde att själv lägga in mig och lämna min dåvarande kille för att försöka börja må bättre) att jag inte klarade det längre. Dessutom så hade jag bara rätt att träffa honom fyra timmar i månaden, så jag blev väldigt motarbetad vad gällde att träffa min son. Idag däremot så har jag och Emanuel kontakt, och det är väl det som är huvudsaken egentligen? Kan inte se bakåt för mycket, måste försöka se framåt.

Tyvärr kanske personen har rätt i att jag inte var mogen att bli mamma när jag fick Emanuel. Men då vill jag ställa frågan "vilken nybliven artonåring är egentligen mogen?". Dessutom tror (vet) jag att allt hade blivit mycket bättre om saker hade gått som de skulle. Om jag inte hade valt att flytta ihop med en sån kille som jag hade på den tiden, om jag hade fått barn i vecka 40 som planerat, om jag hade sluppit traumat med urakut kejsarsnitt, om jag inte hade fått veta att de inte kunde lova att min son skulle klara sig. Så nej, jag var inte mogen att få barn när Emanuel föddes, men jag tror att jag hade kunnat växa in i den rollen om saker sett bättre ut än vad de gjorde just då.

Jag vet inte om jag gör mig själv en tjänst eller en otjänst som svarar på det som denna person skrivit till mig, dock känner jag att jag måste skriva detta inlägg dels för att förklara varför jag slutat blogga och dels för att över huvud taget ha en chans att ta upp bloggandet igen. Jag tror att jag kan ha en aning om vem det var som skrev detta, men det är inget jag tänker gå in på närmare. Det är bättre att bara låta det vara. Jag vet att jag och Sebbe kommer att få en fin framtid med Hanna och Emanuel, och det är det som är huvudsaken. 

Idag gick vi förresten in i vecka 36. Får se om vi får barn denna vecka ♡