mammasol.blogg.se

Idag för fem år sedan var jag med om det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag har varit med om en hel del tråkigheter, men inget som kunde mäta sig med detta.

Emanuel var vid den tidpunkten 48 dagar gammal. Vi hade bott på sjukhus från dag ett på grund av hans extremt tidiga födsel. Jag hade drabbats av en förlossningsdepression och jag var tillsammans med en kille (inte Emanuels pappa) som fick mig att må sämre istället för bättre. Jag fick gå och prata med en kurator på sjukhuset och jag fick äta sömnmedicin. Tillsammans med kuratorn bestämde vi att hon skulle kontakta soc för att se vad jag kunde få för hjälp som ung mamma, kanske hembesök eller samtal för att stötta mig i min mammaroll. Det blev inte alls såsom jag och kuratorn tänkt. Istället fick jag ett samtal om att soc beslutat om familjehemsplacering vilket det inte ens varit tal om innan. På måndagen tre dagar senare kom dom till sjukhuset på möte och då fick vi veta att familjehemmet redan var påväg och jag var tvungen att lämna sjukhuset utan min bebis.

Att förlora mitt barn är det tuffaste och svåraste jag genomgått. Först hade jag fått se min son överleva trots att han föddes så tidigt att läkarna inte vågade lova någonting, och sen skulle jag ändå förlora honom. Varje dag var en kamp och jag ställde mig själv frågan vad jag hade gjort för fel och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Många människor dömde mig och undrade vad jag gjort för fel, för folk tror inte att det kan gå till så. Hade någon sagt till mig tidigare att det gick att förlora ett barn så lätt så hade nog jag inte heller trott dom. Man vill ju tro att myndigheter finns till för att hjälpa, inte för att stjälpa. Flera år senare uppdagades det att soc hade gjort fel som inte hade gett oss annat stöd först, kollat om vi kunde få hjälp tillsammans som familj eller om vi hade kunnat få någon hjälp av min släkt. Det framkom också att en stor del av journalerna bestod av lögner. Idag har alla inblandade socialsekreterare sagt upp sig och bytt jobb, jag tror det blev för jobbigt för dom att jobba kvar när media började göra reportage om det inträffade.

Jag är väldigt tacksam över den pappa Emanuel har. Han har alltid orkat kämpa när jag inte riktigt har klarat av det och tack vare honom har vi idag fått tillbaka vår son. Det är tack vare hans pappa som media blev inblandade och som vi slutligen vann i sista rättegången trots att vi förlorat tidigare. Han har orkat kämpa övermänskligt mycket och alltid överklagat och sagt ifrån när något gått fel. Det är jobbigt att Emanuel bor så himla långt bort, men vi har ändå en mycket bättre relation än vi någonsin haft förut nu när jag är välkommen att äntligen vara Emanuels mamma och får chansen att vara med honom så mycket jag har möjlighet till. Jag känner mig alltid välkommen att hälsa på hemma hos dom och drömmen är att en dag flytta närmare och ha Emanuel på halvtid.

Det var med viss rädsla jag valde att behålla bebisen i magen. Jag kan verkligen inte se vad som skulle få oss att förlora henne, framförallt inte när vi är två kärleksfulla föräldrar utan några direkta problem, dock har ändå tankarna kommit ibland att tänk om de tar henne med. Jag har försökt att istället för att oroa mig se allt med positiva ögon. Jag fick en ny chans att göra om allt som blev fel med Emanuel och en chans att kunna bevisa för hela världen och för mig själv att jag är en bra mamma trots tidigare motgångar. Att förlora ett barn har satt spår i mig såklart och jag har noll förtroende för socialtjänsten, men efter att vi för snart ett och ett halvt år sedan äntligen vann rätten om Emanuel så har jag försökt att se framåt. Den här gången ska det gå bra och vi har en mycket fin tid framför oss, både med Hanna och med Emanuel. Jag bara vet att det kommer gå bra.

Vanligtvis har jag haft världens ångest denna dag, och jag trodde att jag skulle ha ännu mer ångest idag eftersom det precis som år 2012 är fredag den trettonde, men ändå känner jag att det blivit en bra dag. Vi har tagit det lugnt, ätit pizza och sett på film. Jag har inte behövt tänka så mycket på det där hemska som hände för fem år sedan och det känns som att jag fått en nystart i och med Emanuels flytt till sin pappa i augusti 2015 och Hanna som ligger i min mage.

Jag är otroligt tacksam till alla som funnits för mig genom min strid för min sons rätt till sin familj. Min advokat, min sons pappa, min familj och Sveriges Radio och Aftonbladet. Utan dom hade jag nog aldrig haft min son och den här dagen hade varit svartare än natten även i år.

Tack alla som trott på mig och hjälpt mig kämpa ♡