mammasol.blogg.se

Woah, idag har verkligen mina hormoner fått frispel. Har redan börjat gråta typ fyra gånger idag över en massa småsaker och kan inte undvika att tänka oavbrutet på morgondagen och hur nervös jag är.

Jag har inte känt mig särskilt förlossningsrädd den senaste tiden. Har tänkt att jag kommer klara det, att det inte är någon fara. Nu, dagen innan förlossningen, känns det dock helt annorlunda. Nu vill jag helst bara skita i allt, stanna hemma och låta någon annan föda mitt barn, alternativt be dom att söva ned mig och plocka ut mitt barn när jag sover. Dock vet jag att jag inte kommer be om vare sig sövning eller snitt, jag måste klara detta precis som så många kvinnor innan mig klarat det.

Jag vet inte riktigt vad jag är mest orolig för. Jag tror det är smärtan. Jag tänker att om jag inte klarade att ta bort mitt cerclage så kommer jag aldrig att klara att föda ett barn. Jag har nog rätt i att smärtan kommer att vara så pass intensiv att jag till och från känner att jag inte kommer att klara en sekund till, men trots allt är det något jag måste gå igenom och det måste bara gå bra. Jag försöker att lugna mig med att svensk sjukvård är väldigt bra och att jag hört att Uppsala har väldigt duktig förlossningspersonal. Jag tror definitivt att jag kommer att ha deras förståelse om jag berättar om min oro och jag är helt övertygad om att jag inte är den enda att känna mig rädd inför en förlossning. Det är nog tvärt om en väldigt normal känsla, speciellt då det är ens första vaginala födsel. Min barnmorska på föräldrautbildningen jämförde det med att springa ett maratonlopp, att det är samma ansträngning för kroppen. Hon berättade hur viktigt det är att försöka äta och sova ordentligt innan förlossningen. Lyckades bara sova sex timmar inatt, men nu ikväll ska jag nog lägga mig redan vid nio. Väckarklockan ringer fem och sen kommer taxin 06.10 imorgon bitti.

Idag gick vi förresten in i vecka 39 (38+0). Det är bara 13 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum och enligt vår app väger hon nu strax över tre kilo. Av de tio hjärtan som visar hur långt det är kvar så är allt utom ett halvt hjärta ifyllt och 95,4% av graviditeten har passerat. Det känns verkligen så himla bra att vi klarade det. Det blev ingen för tidig födsel denna gång, förmodligen ingen kuvös, ingen sondmatning och vi kommer med störst sannolikhet att få komma hem väldigt snabbt från sjukhuset. Det känns så ofattbart stort för mig, så himla bra, att det gick bättre denna gång än vad det gick när jag väntade Emanuel.

Imorgon börjar äventyret, då kommer både mitt och Sebbes liv att förändras för evig framtid. Imorgon får vi äntligen träffa Hanna. ♡

 

Bild på magen från idag. Ignorera trosorna. Dom ser hemska ut, men har varit galet sköna nu under graviditeten.