mammasol.blogg.se

Jag hade ju lovat att hålla er uppdaterade under förlossningen, men det blev lättare sagt än gjort. Vi skulle fått igångsättningen där på torsdagen men det blev uppskjutet en gång till, men under fredagen föddes vår dotter istället.

Vi kom till förlossningen 07.30 på morgonen och fick ballongkateter runt klockan 10 tror jag. Det är en kateter som sätts in innanför livmodertappen med en liten påse som blåses upp som en ballong och som trillar ut när man är öppen några centimeter. Den trillade ut efter ett par timmar och jag fick värkstimulerande dropp. Fortfarande var värkarna helt okej och kontrollerbara.
Tänkte sova ett tag, men när jag nästan hade somnat kom värkarna igång på riktigt med bara max en minuts vila emellan. Det var som att de kom från ingenstans, för sådär kraftiga värkar hade jag inte haft innan. När jag fick så ont så gav de mig ryggbedövning, narkosdoktorn hade redan varit där och satt som en slang i min rygg där de kunde spruta i ryggbedövning, så det var enkelt gjort. Fick även en dosa med ryggbedövning som jag kunde trycka på två gånger i timmen för att fylla på själv.
Ett tag senare när värkarna blivit ännu kraftigare så fick jag lustgas. Den hjälpte dock inte supermycket utan var mest bra för att ha något att fokusera på. Jag försökte koncentrera mig på andningen då jag hört att det är mycket viktigt, men tillslut var det ganska svårt. Försökte även att sätta mig, men var både yr i huvudet och väldigt illamående så egentligen kan man säga att jag låg ned sedan dom satte ballongkateter förutom ett par toalettbesök.
Klockan kvart i sex på kvällen skrev Sebbe med sin mormor på Facebook som undrade hur det gick för oss. Jag var då fem centimeter öppen. Efter detta gick allt väldigt fort. Extrema värkar, bebis var påväg ut i full fart. Den tidigare lugna andningen i lustgasen var nu ganska hyperventilerande, personalen sa till mig att trycka på medan jag skrek att det går ju inte. Kändes verkligen som att det aldrig skulle funka att trycka ut en bebis. Jag skrek även att jag inte orkar mer, att de fick göra kejsarsnitt eller vad de ville. Snitt var det försent för och de bara fortsatte att peppa mig genom att säga till mig att trycka och löften om att hon snart skulle vara ute. Just då trodde jag knappt på dom. Skrek att dom skulle sätta sugklocka eller något för att hjälpa mig ut med henne och att jag ville ha mer bedövning. De sa att det egentligen var alldeles försent med bäckenbottenbedövning men att de kunde sätta det ändå, så de gav mig en spruta medan de satte sugklocka på Hannas huvud. Efter detta behövde jag bara trycka två gånger till så var hon ute. Hon föddes klockan 18.48.

Var en jättekonstig känsla att få ut henne, men samtidigt så skönt att det var över och så mysigt att få upp henne på mitt bröst. De som påstår att man glömmer hur ont det gör och att man ska känna att man hade kunnat göra om det så fort barnet är ute vet dock inte vad de talar om. Trots att det var en lugn förlossning, att allt gick snabbt och smidigt och jag bara behövde sy två stygn, så känns det som att jag aldrig mer i mitt liv vill föda barn. När förlossningen var klar så hade jag ju tydligen inte fött klart heller, för då skulle moderkakan ut. Ännu mer smärta. Läkarna sa dock att min kropp verkar som gjord för att föda barn, för trots att det gjorde ont så hade jag en lättare förlossning än många andra.

Det är verkligen mysigt att ha Hanna här. Igår fick vi flytta upp på BB från förlossningen, och det känns så mysigt. Här är det vi som har hela ansvaret, vi behöver knappt ens se personal om vi inte vill. Jag tror att vi borde få komma hem snart, jag måste bara bli av med katetern och kunna kissa igen. Hanna gjorde kontroller hos barnläkare igår och hela hon är precis som hon ska vara. Hon tycks inte ha några problem alls! Jag mår också över förväntan bra, enda jobbiga är väldigt kraftiga eftervärkar. Ibland måste jag andas mig igenom det, precis som att jag skulle föda barn en gång till, men det är bara livmodern som drar ihop sig så det är inte farligt att det gör ont. Kan nog inte räkna med att vara helt smärtfri efter att ha fött barn.
Igår var Sebbes fastrar och hans kusin här på besökstiden. Dom hade med sig massor av fina presenter och en hel plåt äppelkaka som dom hade bakat. Vi blev superglada!

Nu ska jag försöka få upp Sebbe ur sängen, han ska få kolla Hannas blöja och komma med frukost till mig medan jag tömmer katetern. Tar lång tid för mig att komma ur sängen, gör rätt ont att sitta och stå även om personalen här säger att jag rör mig riktigt bra. Försöker gå omkring litegrann trots smärta.

Hoppas alla får en fin söndag, för det tänker jag ha! Inatt har jag ju till och med fått sova några timmar, det där med samsovning tycks vara nya favoriten både för Hanna och mig.