mammasol.blogg.se

Jag har känt att jag borde ta upp och skriva om det ofattbara som hände i fredags, men det är så svårt att skriva detta inlägg då det känns så stort och obegripligt att något sånt här skulle kunna hända.

Ingen kan nog ha missat vad som hände. Hur en man kapade en lastbil som han sedan körde i full fart på Drottninggatan i syfte att döda. Det är rubricerat som terrordåd. Mannens motiv är "Sverige bombar mitt land, därför bombar jag Sverige".

Jag har nog faktiskt varit ganska avstängd under helgen. Jag har försökt att ta in så mycket jag orkat av det som hänt, följt nyheterna och några livesändningar. Dock orkar man inte följa allt, iallafall inte jag. Det blir för svårt. Det är inte förrän idag, en hel helg efter det som hände, under minnesceremonin jag kollade på TV4play som jag började gråta. Innan tänkte jag "varför ska man gråta när man inte själv förlorade någon närstående?", men idag kunde jag inte låta bli längre. Det blev för starkt när jag såg på ceremonin och samtidigt hörde kyrkklockorna utanför mitt fönster. Hela Sverige höll tyst minut idag klockan 12. Jag lider så oerhört med alla som blivit drabbade på olika sätt. De som förlorat sina barn, sitt husdjur, såna dom älskar. Egentligen kan man säga att vi alla blivit drabbade av det som hände. Vi har blivit drabbade av vetskapen att Sverige inte längre är det trygga land vi trodde vi levde i. Detta kan hända var som helst, när som helst och det enda vi egentligen vet är att det troligtvis kommer att hända igen.

Lika mycket som jag är ledsen över det inträffade så är jag även glad och tacksam över den solidaritet och kärlek som folk visat denna helg. När detta hade hänt och kollektivtrafiken stängde och folk inte kom hem från stan så öppnade människor upp sina hem, släppte in folk för att de skulle ha någonstans att vara, bjöd på mat, skjutsade främlingar över hela Stockholm för att de skulle kunna komma hem, restauranger bjöd de barn vars föräldrar satt fast i city på mat. Alla visade verkligen sådan omtanke gentemot varandra, något som annars är väldigt ovanligt och framförallt i detta land. Nu hoppas jag bara att när det igen blir en vanlig grå vardag och folk slutat tänka på detta att vi ändå fortsätter att ta hand om varandra. Att vi fortsätter att öppna våra hem, fortsätter att hjälpa även de vi inte känner.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om detta. Det är så svårt att skriva om något sådant som det som hänt, svårt att finna ord. Jag hoppas iallafall att de som avled ska få vila i ro, att deras familjer ska finna styrka att läka och gå vidare, att Sverige och världen ska fortsätta att visa kärlek och solidaritet och att kärleken en dag ska kunna vinna över ondskan.

Vi måste ta hand om varandra ❤️