mammasol.blogg.se

Kom tillbaka till skolan igår. Ganska jobbigt då jag bara varit utanför dörren två gånger sedan operationen och helt plötsligt skulle tillbaka till mitt vardagliga liv med allt vad det innebar, men det jobbiga försvann så fort jag fick träffa mina underbara klasskompisar.

 

Kom till skolan och fick direkt kramar från folk som var glada att se mig. Folk som frågade hur jag haft det, berättade om allt som hänt under tiden jag varit borta, sen blev jag bjuden på lunch av AnnSo. Så himla gulligt! De ställer verkligen upp på mig enormt. Öppnar tunga dörrar, står ut med att gå superlångsamt för att jag har svårt att gå snabbare, hjälper mig att hitta någonstans att lägga mig ned då jag får ont av att ha suttit för länge, hämtar kudde, och är helt enkelt de mest underbara vänner de hade kunnat vara.

 

Just det där med vänner har varit ett otroligt känsligt ämne för mig väldigt länge. Redan när jag gick i sexan började jag att bli mobbad av de äldre eleverna på skolan, de sa att så fort jag började sjuan så skulle de mobba ihjäl mig och de höll tyvärr även på att lyckas. På grund av mobbningen bröts mitt självförtroende ned totalt och jag blev den där personen som lätt blev utanför i grupper. På grund av min rädsla att ta plats och vara ivägen så började jag att undvika folk och om man inte umgås med folk så hamnar man lätt i ett utanförskap. Var utfryst på tre olika skolor under gymnasiet, så pass utfryst att jag till och med åt ensam i matsalen så länge ingen lärare förbarmade sig över mig och satte sig vid mitt bord. Det enda jag önskade mig var vänner, folk att göra saker med, folk att prata med och folk att umgås med. Därför betyder det nog mer för mig än för de flesta att ha hittat folk som verkligen bryr sig om mig.

Min vän Abdulla gick med mig in till stan efter skolan för att hålla mig sällskap. När vi kom in till stan så sa han att han skulle vända, för egentligen skulle han inte in till stan utan till ett ställe nästan bredvid vår skola men han ville hålla mig sällskap för att prata med mig och umgås med mig när jag äntligen var tillbaka. Blev så rörd av hans handling, att han gick hela vägen bara för min skull, så var tvungen att höra av mig till både mamma och Sebbe för att berätta. Båda två sa "men det är ju sånt som vänner gör" och kanske är det så, och jag älskar verkligen att ha vänner. Det är det bästa som har hänt mig. Hade det inte varit för skolan så hade jag fortfarande varit sådär ensam, så jag är så himla glad att jag tog chansen att börja på Färnebo.

 

Idag blev det dock ingen skola för mig. Var hos hjärtmottagningen och fick ett 24-timmars EKG, så nu sitter jag här hemma med EKG-plattor på hela bröstkorgen. De håller ju lite extra koll på mitt hjärta nu när jag är gravid.
Insåg även hur pass många läkartider jag har inom den närmsta tiden. Gävle sjukhus har blivit mitt andra hem. Idag var jag hos doktorn, imorgon ska jag dit och lämna tillbaka EKG-läsaren, på måndag ska jag på ultraljud, på tisdag ska jag till gynmottagningen och kolla mitt cerclage, på onsdag ska jag till mödravårdscentralen och på fredag ska jag till hjärtmottagningen igen. Mödravårdscentralen ligger inte på Gävle sjukhus, men blir ändå fem besök på åtta dagar. Tur att det kommer vara värt det så snart bebis är här hos mig!