mammasol.blogg.se

Jag fick hem ett brev på posten idag. Nästa vecka ska jag opereras.

Det kom lite som en chock då jag inte trodde att något var bestämt, det hade varit lite prat om det men det dom sa sist far att de ville träffa mig igen innan beslutet togs, men så fick jag hem detta. Och ja, det känns jobbigt. JOBBIGT med stora bokstäver. Jag är otroligt rädd för smärta och jag är otroligt rädd att behöva hoppa av skolan ännu tidigare än jullovet och nu riskerar jag både och.
Det är livmoderhalsen som ska opereras, det är typ en metallgrej som ska sys fast för att förhindra för tidig födsel. Så långt är det ju bra, men har hört om flera vars liv liksom måste stanna upp efter ett sådant ingrepp. Sexförbud, sängläge tills barnet föds, inte kunna gå, inte få lyfta tungt. Listan är lång. Det var någon som beskrev hur de först efter flera veckor kunde börja ta promenader på fem minuter och inte alls kunde ta längre promenader förrän barnet var fött. Det är sådant som skrämmer mig. Hittade en Facebookgrupp för folk som gjort detta ingrepp där de delar med sig av erfarenheter och tankar, det känns som att jag har ganska mycket rädsla att skriva av mig om där.
Är livrädd inför att bli sövd också. Är det något jag är rädd för så är det att sövas, just för att jag inte har någon kontroll och för att jag bara somnar. Jag inbillar mig att det är ungefär så det känns för ett djur att bli avlivat, är alltid så rädd att jag inte ska vakna. Och när jag vaknar efter sövning är jag rädd för hur ont jag ska ha. Rädsla, rädsla, rädsla. Kan inte riktigt slappna av. Dessutom kommer jag att få gå igenom det här själv, för nu är jag tydligen vuxen och måste anpassa mig efter besökstiderna, så oavsett hur rädd jag kommer vara så kan inte Sebbe finnas med som stöd.

Jag vet att jag gör det här för bebis skull, för att den ska ligga kvar i magen så länge det går. Dock är det med mycket rädsla jag gör det. Jag hoppas såklart att allt ska gå superbra, att jag kan vara tillbaka i skolan efter bara några dagar och att jag ska må bra och vara smärtfri. Dock är jag så bra på att alltid föreställa mig det värsta tänkbara scenariot, dessutom är jag lite av en hypokondriker.

Massor av jobbiga känslor sedan jag öppnade det där brevet. Jag hoppas dock att känslorna och tankarna ska lugna sig och att jag ska kunna få en god natts sömn. Ska bara kolla på Paradise Hotel så ska jag sova sen. Känns som att jag behöver det.

Godnatt.