Sömnlös
Jag är trött. Så himla trött verkligen. Orsaken är att jag är drabbad av det där ingen gravid (och troligtvis ingen annan heller) vill drabbas av, sömnlöshet.
Lägger mig på kvällen i bra tid. Brukar försöka lägga mig senast elva. Sen ligger jag och vänder på mig och snurrar, säkert femtioåtta varv, innan jag kan sova. Täcket är för varmt, eller så är det kallt utan, kudden är för hård, katten spinner för högt (fast ännu värre när hon inte ligger bredvid mig), munnen blir torr så att jag måste dricka vatten, kan inte låta bli att tänka på hur klockan går och blir mer och mer och att väckarklockan snart kommer ringa. När jag väl lyckats somna, efter ungefär en timme, så är det inte bra där. Nej, då är jag tvungen att vakna flera gånger också. Inatt vaknade jag allt som allt fyra gånger varav det två av dom gångerna tog säkert en halvtimme att somna om. Och ju mer jag stressar över att jag snart ska upp desto svårare blir det att sova. Det medför såklart istället att jag är trött dagarna igenom fram tills det är dags att lägga mig igen och då kan jag som vanligt inte sova.
Jag vet att detta är min kropps sätt att ställa om sig på många sömnlösa nätter så fort Anastasia föds. Många gravida, faktiskt de allra flesta tror jag, drabbas av exakt samma symptom. Jag läste att orsaken att det blir såhär är för att kroppen försöker ställa om sig till att sova i skift. Att vara lättväckt och vakna flera gånger för att ge bebis mat och tillsyn. Jag inser ju att så fort Anastasia föds så kommer jag nästan att längta tillbaka till dessa nätter då jag iallafall lyckas sova fem timmar, då kommer jag nog vara lycklig om jag får så mycket som tre timmars sömn varje natt. Trots att varken jag eller Sebbe är flitiga kaffedrickare så kommer nog kaffebryggaren att börja gå varm även hos oss. Jag tror det är det som är att vara bebisförälder. Jag kommer ju dessutom se till att börja plugga distans när jag ska ta upp studierna igen, på så sätt kan jag vara hemmaförälder så länge som möjligt och Anastasia kommer att kunna vänta med att börja dagis tills hon verkligen är redo. Det är alldeles för många barn som börjar dagis när de bara är strax över ett år gamla och det tycker jag är synd.
Nu ska jag in till doktorn och kolla cerclaget. Hoppas allt ser bra ut efter operationen.