Amning
Jag tänker massor på det där med amning. Barnets rätt att få äta mat direkt från sin mamma.
Jag kommer att bli en sån där "jobbig" mamma som matar mitt barn varhelst hon är hungrig. Jag har stött på folk som berättat om dåliga reaktioner de fått, "men inte kan du väl amma här?" och "tänk på alla som är omkring dig som tvingas se på". Jag kommer nog bara att spotta dom i ansiktet (inte bokstavligt även om jag skulle vilja) och säga att om det stör dom så mycket att se mitt barn hungrigt så är de välkomna att gå någon annanstans.
Jag förstår verkligen inte det där med att behöva amma på en offentlig toalett eller i nåt undangömt hörn någonstans. Inte hade jag velat äta på ett sånt ställe. Nej, jag tror definitivt på barnets rätt att få äta när det är hungrigt oavsett om det är mitt ute på stan eller hemma i soffan. Brösten går att täcka och skulle någon råka se lite bröst så är det trots allt bara hud och ingenting farligt. Jag tycker att det är ett stort problem i samhället, att nakenhet är så tabu. Det är inte så att jag tycker att man kan gå naken på stan, men att lära barn redan i jätteung ålder att man måste täcka sig är något jag tror att bara skapar kroppsnoja och stress.
Jag kan inte låta bli att tänka på det där dock att det finns en risk att inte kunna amma. Det är ingen större risk hos mig än hos andra kvinnor, men trots allt så finns det mammor därute som inte klarar att amma av olika skäl. Jag är rädd att jag kommer att pusha mig själv lite för länge och må lite för dåligt om det inte fungerar som det ska med amningen, för jag vill bara att det ska bli perfekt. Jag vill att mitt barn ska kunna amma så länge hon vill, även om hon så är tre år då hon väljer att sluta. Jag tycker att det är jättebra att ersättning finns och godhjärtade kvinnor som säljer av sin egen bröstmjölk, men jag vill ändå att det ska funka med mig. Jag kan inte låta bli att vara jätteorolig ibland att amningen inte ska gå bra, att min bebis kommer få nära sig på ersättning och att jag inte ska känna mig som en "riktig" mamma om jag inte själv kan mata mitt barn. Dock är det nog bara en noja och inget att oroa mig för egentligen, men som gravid så dyker det lätt upp små (och stora) orosmoment. Är det inte det ena så är det det andra. Borde bara slappna av i situationen och njuta.
