mammasol.blogg.se

Idag blev dagen vi väntat på. Orsaken att vi åkte in till Akademiska sjukhuset i Uppsala för fem år sedan. Emanuels födelsedag.

Som jag skrev i förra inlägget om dagarna innan Emanuels födelse så gick vattnet där mitt i natten. Jag vaknade av hur blött det blev och ringde på larmet. Personalen kom in, städade, bytte sängkläder och tog nog även prover för att se att det verkligen var fostervatten. Efter det fick jag somna om, men med vetskapen att min son snart skulle vara ute.

Morgonen kom och jag åt frukost. Efter frukosten gjordes ett vaginalt ultraljud för att se så att allt såg bra ut i magen. De märkte att navelsträngen trillat ut (navelsträngsprolaps) och de beslutade om urakut kejsarsnitt. Ett beslut som innebär att mamman ska vara sövd och barnet ute inom loppet av tio minuter. De sprang med sängen jag låg på, läkare kom springandes från alla håll, det var larm som ringde och lampor som blinkade. Nödsituation. Blev inrullad på narkosen, fick en flaska med något att dricka som ingen hann förklara vad det var, en mask för ansiktet och sen minns jag inte mer. Jag vaknade sedan på uppvaket. Jag hade förlorat en del blod, dock inte mer än en burk läsks storlek, och jag var borta av starka mediciner. Tydligen hade de sagt till mig (vilket jag inte minns) att det blev en pojke varav jag hade svarat "Vad menar ni? Jag ska ju inte ha barn förrän i februari".
Första gången jag fick träffa Emanuel är jag ledsen att säga att jag inte minns. De där första dagarna ligger som i ett dunkel för mig på grund av allt morfin jag fick för att inte ha så ont. Dock ser jag bilderna jag har och han var (och är) verkligen världens finaste. Det bästa jag har skapat.

Idag är det fem år sedan. Tiden har gått så obeskrivligt fort och nästa år börjar han skolan. Jag hörde någon säga en gång att ens barn är det främsta beviset på att man själv åldras, och så är det nog. För mig hade det lika gärna kunnat hända igår.
Pratade nyss i telefonen med Emanuel och hans pappa. Det lät som att dom hade haft en riktigt bra dag och fått fira ordentligt. Vi skickade en bok i födelsedagspresent som de läste imorse.

Jag är så lycklig att Emanuel växer och mår bra. När han kom sa läkarna "Vi kan inte lova att han kommer klara sig, men vi ska göra vårt bästa", och idag är han en helt vanlig femåring. Kommer aldrig aldrig aldrig att kunna beskriva den kärleken jag känner för min son. ❤️