mammasol.blogg.se

Ibland känns det som att jag inte riktigt kan förstå det än. Det där att jag snart ska bli mamma igen och att Emanuel ska bli storebror. Att jag och Sebbe tillsammans av kärlek till varandra har skapat något så vackert. Visst, situationen är inte ideal då vi bland annat har det otroligt kämpigt ekonomiskt, men med kärlek så kommer man långt ändå.

 

Vi gick in i en ny graviditetsvecka för några dagar sedan. Vi är nu i vecka 23. Jag tror att det är först nu som det verkligen börjar gå upp för mig att wow, vi ska ha bebis snart. Jag tror att på något sätt har jag inte riktigt förstått det då jag varit rädd för att knyta alltför starka känslomässiga band då jag varit så himla orolig att hon ska födas för tidigt eller att hon av andra anledningar ska bli en änglabebis istället för en bebis i min famn. Men nu när jag är i vecka 23 så börjar jag verkligen förstå. För att jag nu vet att om bara en vecka eller två så kommer hon att kunna klara sig utanför min kropp om hon bestämmer sig för att födas. Egentligen så skulle hon kunna klara sig redan nu, men redan nästa vecka så ökar chansen att överleva om hon skulle födas med 60-80%. Så ja, vi ska verkligen ha en bebis. Jag blir helt varm i kroppen när jag tittar på kläderna vi köpt, paketet med vagnen vi fortfarande inte packat upp, badbaljan som väntar i hallen på att en liten ska bada i den, allt här hemma som vittnar om familjemedlemmen som snart ska komma in i våra liv. Igår satt jag och läste information om cerclage som jag har. Det är så högt som 80-90% att det hjälper mig att gå en fullång graviditet. Kanske kan det bli så att hon föds ganska snart efter att cerclaget är bortplockat, men det kommer isåfall inte att ske förrän runt vecka 35 då hon är tillräckligt stor.

 

Jag sitter och tittar på bilder från när Emanuel föddes. Han var verkligen det minsta jag sett, vägde bara 1360 och nådde inte ens runt ett finger. Tyvärr så var jag så borta på morfin de där första dagarna, så jag minns inte jättemycket, men vad jag minns är hur älskad han var från första stund. Jag hoppas och tror att precis samma känsla ska uppfylla mig när vår dotter föds. Hon och Emanuel kommer att vara det bästa jag har. Jag hoppas även att hon kommer att vara lite större än han var när han föddes, men om hon väljer att stanna kvar tillräckligt länge i magen så kommer hon att vara det. Det kommer verkligen att kännas som att jag får världens största bebis, iallafall om jag jämför med Emanuel. 

 

Jag läser på 1177's hemsida om graviditetsveckan jag befinner mig i. Där står det "Redan nu har bebisen en chans att överleva om den skulle födas för tidigt". Det gör mig väldigt lugn och trygg att läsa. Det står även att hon nu väger runt 550 gram och är ungefär 28cm lång. Vår flicka börjar bli stor. Jag kan knappt vänta tills jag får träffa henne. Så älskad från första stund. ❤