Jag har en känsla av att detta är veckan det gäller ❤
Det är måndag. Och jag är nästan övertygad om att det här är veckan det gäller. Innan det blir måndag nästa gång så tror jag att vi har Hanna här.
Sen ett par dagar tillbaka har jag haft känningar att det skulle vara något på gång. Främst har det varit en känsla, men även en del fysiska symptom har jag upplevt. Typ trycker på på ett annat sätt än innan, måste springa och kissa ännu oftare än innan, att vara uppe och gå är plötsligt mycket tyngre än det varit och något som skulle kunna vara slemproppen har lossnat (dock är jag långt ifrån säker, så ser inte det som nåt säkert "tecken"). Precis som jag skrev är det främst en känsla som gör att jag tror att jag ska få barn mycket snart. Igår kändes det plötsligt som att jag hade bråttom att skriva mitt förlossningsbrev, så då satte jag mig ned och gjorde det. Jag kände även att det började brådska att tvätta upp de kläder jag ska ta med till sjukhuset, så bad Sebbe ta första bästa tvättid så han ska tvätta på onsdag klockan 19. Hannas väska till BB är packad, men känner att vi måste packa vår väska också för tiden börjar rinna iväg.
Jag har försökt att få tag på Uppsala sjukhus. De skulle ju höra av sig till mig veckan efter att vi var där, vilket de aldrig gjorde, så jag har ringt dom två gånger och sagt att dom måste höra av sig. Måste ringa dom en tredje gång idag och berätta att jag tror att vi ska ha bebis när som helst och att de gärna får ta in mig så att de kan ta bort mitt cerclage och göra den där igångsättningen de talat om. Känns lite läskigt att ha kvar cerclaget när det känns som att förlossningen närmar sig, tänker att det borde kunna skada kroppen om jag skulle börja öppna upp mig medan en fastsydd metallring försöker hålla ihop.
Jag ser tillbaka på graviditeten och förundras över hur himla snabbt allt gått. Jag har hört att det känns som en evighet att vara gravid, men för mig har det ändå gått väldigt fort. Känns inte alls som länge sen jag gjorde mitt graviditetstest, samtidigt som det känns som en evighet sen när jag kollar på allt som hunnit hända sedan dess. Det har inte varit någon enkel graviditet, jag har lidit många gånger på grund av smärtor och andra symptom, ändå när jag nu ser tillbaka på det så tänker jag "äh, det var väl inget? Det där kan jag göra om!". Det är fascinerande hur man nästan glömmer stunderna man mått dåligt och bara kommer ihåg det bra och mysiga, kanske kroppens sätt att kunna skaffa fler barn i framtiden. Kom man bara ihåg krämpor och komplikationer så skulle nog de flesta bara få ett barn.
Nu är vi i vecka 36 och vi känner båda att Hanna är välkommen att födas precis när hon vill. Hon är tillräckligt stor nu för att slippa kuvös om hon skulle komma ut och hon skulle troligen heller inte få några andra problem av att vara för tidigt född. Jag kan knappt vänta tills jag får upp henne på mitt bröst och får se henne för första gången. Konstigt nog så känner jag mig inte superrädd inför förlossningen. Har alltid tänkt på den med skräck och undrat hur jag ska klara det, men ju närmare vi kommer desto mer avslappnat känns det. Ja, det kommer att göra rent förjävligt ont, men det kommer att leda fram till något vackert och vara värt det. Dessutom vet jag att jag klarar det, precis som miljontals andra kvinnor gjort långt innan modern sjukvård existerade.
Nu ska jag vara ännu striktare på sängvila fram till förlossning. Det är inte lång tid kvar, så trots att sängvila är väldigt tråkigt så bör jag stå ut. Iallafall tills på torsdag så att Sebbe hinner tvätta och packa på onsdag. Jag sa till honom att han kommer att få servera mat och allt jag behöver i sängen nu fram tills vi ska föda. Lite jobbigt att behöva leva livet liggandes, men mycket snart är det över. Snart är Hanna här. Jag är verkligen så förväntansfull och hon kommer att vara en av de finaste varelser vi någonsin sett ♡